Jag kan verkligen bli urförbannad. Jag kan också blir irriterad, frustrerad och upprörd. Det har funnits tillfällen då jag haft lust att kasta ut barnen genom fönstret. Då och då händer det att jag vill kliva in till chefer eller arbetskamrater och välta skrivbord. Jag kan bli fasansfullt ilsken på ointelligenta uttalanden och tanklöst beteende. Och jag blir både sårad och besviken när människor tar sig rätten att kritisera den jag är eller det jag gör om enda syftet är att framställa sig själv i bättre ljus. Med åren har jag dock lärt mig att jag oftast förlorar mer än jag vinner på att agera i affekt.
På de sociala medieplattformar där jag tillbringar en del tid har samtalet den här sommaren alltför ofta kännetecknats av hånfulla attacker och föraktfulla tillmälen.
Kanske beror det på att vi rör oss på en arena där många är sysselsatta med att bygga och putsa på sitt varumärke och därför gärna tar chansen att synas och höras på bekostnad av någon annan. Å den som skapat sig en position vill gärna vara med och skriva agendan. Eller kanske till och med skapa den själv. Resultatet blir märkliga offentliga gräl där människor drabbar samman och öser hån, förakt och skällsord över varandra. Jag har sett det förut men aldrig reagerat så kraftigt som nu. Kanske har det blivit värre eller kanske har jag helt enkelt tröttnat.
Jag försöker att tänka mig för innan jag visar tänderna och hugger. Och jag förväntar mig samma beteende av min omgivning. Jag förväntar mig att mina grannar låter bli att kasta ut barnen genom fönstret även de dagar då barnen går sina föräldrar på nerverna och jag vill inte att min kollega ska komma och välta skrivbordet över mig för att jag gjort något dumt eller för att hon har en dålig dag. Jag vill inte heller att människor far ut mot mig offentligt på internet med förakt och hån. Jag blir till och med illa berörd när hånet och skällsorden vänds mot någon annan och inte alls har med mig att göra.
Jag tycker helt enkelt att det är ovärdigt.
Foto: sub_lime79 on Flickr
