Idag har jag skrivit ett brev. Ett brev så viktigt att jag har gruvat mig för och förhalat detta brevskriveri i flera veckor. Nu hade jag inte längre något val. Det finns nämligen ett slutdatum efter vilket skrivandet av detta brev blir meningslöst. Så är det med brev ibland.
När jag väl hade bestämt mig för att det var idag det skulle ske så återstod att välja plats för händelsen. Hemma finns det så mycket som pockar på uppmärksamheten. Så många göromål som normalt sett hamnar längst ner på att göra-listan men i en sån här situation kan det plötsligt kännas näst intill livsviktigt att våttorka under skostället, tömma mobiltelefonen på bilder eller tvätta alla hushållets kuddar och täcken. Nå, utanför lägenheten alltså. Ett fik kanske? Fast i en stad av den här storleken träffar man människor man känner på fiken en lördag mitt på dagen. Skulle jag då avstå från en trevlig pratstund för att istället sätta mig med brevet jag gruvar mig för att komponera? Nej.
Det blev biblioteket. På fackbibliotekets andra våning finns en sal för enskilda studier. Där är nästan knäpptyst. Jag kan för övrigt slå vad om att det var just i en sådan tyst bibliotekssal som lappen i David Batras bok skrevs: “Sluta pluppa med pennan, jag får psykbryt!” Min tonårsdotter fick Batras bok i julklapp förra julen och vi garvade oss fördärvade åt den där lappen hela julhelgen.
Jo men det är ju tystnaden jag vill åt. Och den avskalade miljön. Inget som fångar ögat. Inte mycket som ger näring åt dagdrömmar. En läsesal helt enkelt. Inredd för att främja koncentrationen.
Jag fick mitt brev skrivet. Men jag fick skynda mig. Biblioteket stänger nämligen klockan 14:00. Öppnar 10:00. På lördagar. Söndagar stängt. Under sommarperioden. Biblioteket är alltså stängt när jag är ledig, med undantag för ett par lördagstimmar.
Som liten tös levde jag en stor del av mitt liv på biblioteket. Läste i första hand deckare. Agatha Christie och Maria Lang. Jag minns exakt hur det såg ut därinne. Man gick in genom en anonym port i ett stort hus på det första torget i Kållereds centrum. Upp en våning i en trappuppgång med rappade väggar och där var den, dörren med glasrutor så att man såg in på barnjackorna som hängde på de lågt placerade krokarna på väggen. Rakt in till höger fanns den långa lånedisken bakom vilken de lyckligt lottade tanterna som jobbade på biblioteket satt med sin bokhögar och alla de små korten som skulle stämplas och placeras i den lilla fickan på insidan av böckernas bakre pärm. Ibland jobbade tant Solveig. Hon kände mamma. Då fick man le lite extra och säga hej. Deckarna stod på hyllan till vänster om lånedisken. Intill hyllan fanns ett runt bord med låga stolar. Jag ägnade en lång stund åt att välja bland böckerna på hyllan. Vackra, inbundna böcker med omslag i rött, svart och vitt och med fantasieggande titlar som Cyankalium och champagne, Spegeln sprack från kant till katt, Rosor, kyssar och döden och Svart sommar. Sen läste jag och läste tills lamporna i taket släcktes som ett tecken på att bibliotekarierna var i färd med att stänga för dagen.
Det finns säkert hundra berättelser i Sverige om hur folkbiblioteken och böckerna har räddat udda barn med märkliga hemförhållanden. Hur biblioteket blev en fristad och berättelserna en tillflyktsort. Därför tycker jag att det är sorgligt när jag inser att mitt bibliotek bara har öppet fyra ynka timmar på hela helgen. Jag behöver fortfarande min fristad. Till exempel när jag ska skriva svåra brev. Och kanske finns det även idag en och annan udda unge med märkliga hemförhållanden.
Åh bibliotek har liknande barndomsminnen. Flydde till bibblan rätt ofta jag oxå. Är inne i biblioteket här i Boden då och då men det känns inte hemma, hittar inte lugnet där på samma sätt som förr. Finns inte några riktigt bra läsplatser heller. Men jag har oxå ett brev som måste skrivas, kanske skall jag ta med datorn till bibblan och försöka.
Jag har märkt att jag liksom blev tvungen att skola in mig på det här biblioteket där jag bor nu. Berätta sen hur det gick med brevet 🙂