Jag tar en ingefärsshot. Äter ett ägg stekt i smör. Smoothien består av banan, äpple, fil, mjölk, kanel och rågflingor. I vanliga fall även en näve frysta ärtor men de råkade vara slut idag. Jag är en Underbyer; jag köper inte nytt förrän det gamla är slut. Det är en usel egenskap för en prepper. I händelse av kris förväntas vi klara oss 72 timmar med det vi har hemma. Jag kommer alltså att dö. Men det är en helt annan historia. Den här berättelsen handlar om meningen med livet.
Två sammansvurna på en ö i havet
Frukosten avslutas med kaffe och en liten skvätt mjölk. Bredvid kaffekoppen ligger Sommarboken av Tove Jansson som jag läste ut mellan klockan 04:00 och 05:00 i natt då jag inte kunde sova. Det finns så mycket finurlighet i denna lilla bok att jag inte vet var jag ska börja. Där är flickan Sophia och hennes farmor på ön i havet. En pappa finns det också men han arbetar mest vid sitt bord. Flickan upptäcker det ena efter det andra under en lång sommar. Farmodern går bredvid och hjälper till så gott hon kan. Flickan säger: ”Det är underligt med kärlek. Ju mer man älskar den andre dess mindre tycker den andre om en.” Farmodern säger att det är alldeles riktigt och undrar vad man ska gör åt det. ”Man fortsätter att älska, svarar Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.”
Flickans avhandling om metmaskar som skärs mitt itu är alldeles lysande men det som fastnar bäst hos mig är farmoderns åldrande och de stilla dagarna på ön i havet. Sommaren som ett pärlband av dagar där den ena är den andra lik, förutom den dag då stormen kommer. Så som det var när man var liten och som det kanske också kan bli när man är gammal och inget längre har att planera för utan i fred får ägna sig åt varje dags plåga och glädje. Jag längtar till havet. Till otuktad verklighet och klippor under hårda fotsulor.
Vad är då meningen?
Igår lyssnade jag på A Confession av Leo Tolstoj medan jag skurade kakel, element och lister i köket. Och bänkar. Och burkar och flaskor. Så nu är allt rent. Och Tolstoj berättade om sitt långa och mödosamma letande efter meningen med livet. När jag lyssnat klart tänkte jag att jag har gått ungefär samma väg; mycket grubblerier i ungdomen, sedan barn och familj som sopade bort all oro och gav livet mening. Medelåldern med sina förluster, sin sorg och sin vilsenhet. Då det inte längre var möjligt att blunda för att livet innehåller mer lidande än vad som går att förstå. Sökandet efter svar, något gudomligt, hos teologer och religioner. Besvikelsen. Hopplöshet gränsande till dödslängtan. För att en dag, nästan på ett magiskt sätt, drabbas av en övertygande tro på att hårt arbete och ansvar är den enda vägen till ett meningsfullt liv.
Så nu sitter jag här med mitt kaffe, mitt skrivblock och min penna. Jag skriver och skurar. Jag älskar värre och värre – särskilt när det känns hopplöst. Och jag tänker på flickan Sophias avhandling om masken där nere i jorden som av misstag klövs i två delar av en vass planteringsspade:
”De kunde inte växa ihop igen för de var hemskt upprörda och så tänker de heller inte efter alls. Och sen visste de att så småningom skulle de nog växa ut igen åt var sitt håll. Jag tror att de såg på varandra och tyckte att de såg otäcka ut och sen kröp de ifrån varandra så fort de orkade. Sen började de att fundera. De kände att nu blev hela livet annorlunda men de visste inte hur eller alltså på vilket sätt.”
En ska bli två. Igen.
Man slits itu och slits itu och varje gång står man där i två ofärdiga halvor och vet inte vad man ska ta sig till. Mammavarelsen där med sin tomma famn och sitt famlande efter flocken som gett sig ut i världen. Och där den medelålders kvinnan på tröskeln till ålderdomen. En nybörjare som inte har en aning om vad som väntar henne eller vad som kommer att krävas av henne.
”Och de kände att nu blev livet helt annorlunda men de visste inte hur eller på vilket sätt.”
