Författaren Elie Wiesel lär ha sagt att om grekerna uppfann tragedin, romarna episteln och renässansen sonetten, så uppfann vår generation en ny litteratur; vittnesbördet. Romanen Hjärtdjur bär vittnesbörd om ett samhälle där vänskap och kärlek är det farligaste av allt.
Herta Müllers roman Hjärtdjur inleds och avslutas med samma scen; berättarjaget och hennes vän Edgar sitter på golvet i ett rum och tittar på fotografier. Edgar säger: ”Om vi tiger är vi otrevliga, om vi talar är vi löjliga.” Detta är en nästan ironisk beskrivning av det dödliga drama som romanens ungdomar lever i. Fotografierna har de fått av Kurt. Kurt har hängt sig i sin våning. Kurt är inte den enda som dör i Müllers roman. Av sex karaktärer i berättelsens centrum överlever endast berättaren själv samt vännen Edgar. Och alltihop börjar med Lola.
Lolas död
Romanen utspelar sig i det kommunistiska Rumänien under Ceaușescus styre under 1970- och 80-talen. Lola har kommit till staden för att studera. På nätterna beger hon sig ut för att ha sex med okända män i parker. Hon skriver ner sina tankar i en hemlig anteckningsbok. I samma studentkorridor bor romanens berättare, en annan ung kvinna. Hon betraktar Lolas utsvävande liv, får reda på att Lola blir ihop med en idrottslärare, att hon blir medlem i kommunistpartiet, att förhållandet tar slut och en dag hittas Lola hängd i en garderob. Om halsen har hon berättarens skärp och Lola har också lämnat sin anteckningsbok i hennes väska. Berättaren blir snart uppsökt av de tre vännerna Edgar, Kurt och Georg som inte tror att Lolas död var självmord. Alla fyra ungdomarna tillhör den tyska minoriteten i Rumänien och har fäder som var med i SS under andra världskriget.
Lolas död förändrar berättaren i grunden. Hon blir vittnet som kan berätta för Edgar, Kurt och Georg om Lola och om vad Lola skrev i sin anteckningsbok. Och genom att läsa om Lola börjar hon också att kunna se sig själv. Tillsammans med sin tre vänner börjar hon diskutera det samhälle och den situation de lever i. Det blir tydligt för dem vad man kan råka ut för. Lola är inte bara död, hon förklaras dessutom vara en skam för nationen. Hennes tidigare älskare fördömer henne inför skolan och leder omröstningen för att radera hennes namn från kommunistpartiets listor. Hon utplånas, och i och med det blir Lolas död ett mord och inte ett självmord. De fyra ungdomarna väcker misstankar hos den rumänska säkerhetstjänsten Securitate. En officer, kapten Pleje, gör entré i deras liv och kallar dem till ständiga förhör, genomsöker deras hem och hotar dem på olika vis. De lär sig att leva sina liv ständigt på sin vakt.
Terezas förräderi
Hos sömmerskan som kan läsa i kort möter berättaren Tereza. Senare ses de på fabriken där Terezas far är en aktad man och där de båda arbetar. ”Tereza talar godtroget”, uppger berättaren. ”Hon talade mycket och tänkte efter lite.” Hon var också med i den stora aulan, då Lola fördömdes offentligt. ”…vi var alla tvungna att gå dit.” Tereza har en knöl under ena armen. En nöt, kallar berättaren den. ”Nöten växte mot oss. Och mot all kärlek. Den var beredd på förräderi, utan känsla för skulden. Den åt vår vänskap innan Tereza dog av den.”
När berättaren flytt till Tyskland och Pjeles mordhot kommer i form av telefonsamtal och brev, vill Tereza komma dit. Väl framme berättar hon att det är Pleje som skickat henne. Att hon inte kunnat komma på annat vis. Nöten är bortopererad och bara ett ärr återstår. Men Tereza förråder sin vän och när de skiljs åt är det för att aldrig mer ses. Ett halvår senare dör Tereza och i det sista brevet skriver hon ”Jag andas numera bara som grönsakerna i trädgården. Jag har en kroppslig längtan efter dig.” Efter Terezas död får berättaren veta att Tereza troligen hade kontakt med kapten Pleje redan innan de två kvinnorna möttes. Kanske hade Tereza helt enkelt fått i uppgift av säkerhetstjänsten att lära känna berättaren och spionera på henne.
Det farligaste av allt
Herta Müller tillhörde, precis som berättaren, Rumäniens tyska minoritet och hon har sagt att romanen skrevs ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceaușescus styre”. På grund av sin kritik mot regimen tvingades hon i landsflykt 1987, och hon är numera bosatt i Berlin. Hjärtdjur är till viss del självbiografisk, bland annat har Müller berättat att även hon blev förrådd:
”Jag hade en god vän i Rumänien, som kom och besökte mig i Tyskland, när jag äntligen hade flytt landet. Hon var i Securitates tjänst, visade det sig.”
Det är kärleken och vänskapen som är under attack i det samhälle som Müller beskriver. Det blir tydligt redan i berättarjagets vänskap med de tre unga männen. Trots att de i första hand använder Lolas anteckningsbok och sina misstankar kring hennes död som en flykt från ett enahanda och förtryckande studentliv så blir det tydligt att de snabbt blir en fara för varandra. De förhörs en och en och kapten Pleje bara väntar på att någon av dem ska försäga sig och ge honom stoff om de andra tre. När det gäller Tereza så beskrivs hennes och berättarens kärlek till varandra på ett sätt som inte går att bortse ifrån. Trots det slutar deras relation med svek och förräderi. Inte för att de vill förråda varandra utan för att allt annat verkar omöjligt. I det allra hemskaste av samhällen går alla relationer mellan människor att utnyttja och varje människa blir en fara för dem hon älskar. Om detta handlar Hjärtdjur.
En liten fotnot
Den här sommaren har jag roat mig med att läsa en universitetskurs som heter ’Nobelklassiker – valda verk av Nobelpristagare i litteratur’. Vitsen med att läsa en universitetskurs är att man då tvingas läsa och försöka förstås sådant som man aldrig hade valt själv. Denna text är en förenklad version av det PM jag skrev i modulen ’Trauma och vittnesmål’. Jag har ännu inte fått besked om mitt PM är godkänt. Kanske är mina tankar bara svammel. Men jag tror att det här är första gången jag på allvar förstår hur sårbar den är som älskar och låter sig älskas i ett totalitärt samhälle.
Litteratur
Müller, Herta, Hjärtdjur, Wahlström och Widstrand, 2009
Driver Eddy, Beverly, ”Testimony and Trauma in Herta Mûller’s Herztier”, German Life and Letters, årg. 53, 2000:1; s. 56‒72
