En aprilmånad för länge sedan dansade jag och min vän Y barfota på den kalla asfalten till Vivaldis Våren för att locka fram våren. Sen liftade vi med en långtradarchaffis från Amsterdam som hade lämnat holländska tomater på ett gigantiskt lager nånstans i Sverige. Egentligen ville han helst av allt spela fiol. Han släppte av oss vid infarten till Hamburg och där hittade vi våren. I solen bland vitsminkade gycklare på enhjulingar. Varm, ljus och ljuvlig.
Inte vet jag om vår barfotadans hjälpte. Inte vet jag om det var Y och jag som drog med oss våren tillbaka till Sverige det året men när vi klev ur den vita Mercedesen i Jönköping och tog farväl av den arabiske affärsman som gett oss lift hela vägen från Puttgarden så var hon där. Ljuset och värmen hade äntligen återvänt.
Jag dansar nog inte barfota i år men jag gör en kalender och mars månads ord är Ljus. Jag är så oändligt trött på mörkret och kylan. Jag vill ta farväl av det som inte går att ändra. Jag vill lyfta blicken mot horisonten. Jag vill bränna det som måste brännas och strö askan i havet tillsammans med en cerisröd gerbera.
Jag tänder ljus. Ett. Tre. Sju. Eller hundra. Kanske tusen. Så många som behövs för att kylan och mörkret ska ge vika. Påminner mig själv om att jag fortfarande är jag. Trots att jorden rycktes ur sin bana så är jag fortfarande jag. Med allt jag har och allt jag inte har.
Snälla, dansa hit våren! Fast strunta i att lifta, det kan bli så otrevligt.
Fint skrivet. Lycka till.
Trots att jorden rycktes ur sin bana är du fortfarande ditt livs mittpunkt och axel kring vilken du snurrar. Hoppas vårfloden sköljer bort mörkret snart.
Hm, det blir nog till att dansa lite barfota i år trots allt känner jag : )