Hon ligger på en luftmadrass. Vågorna gungar henne försiktigt. Solen värmer hennes rygg. Då och då lyfter hon på ögonlocken och ser efter så att hon inte glider för långt ut från land. Måsarna ropar ovanför henne. De vita kropparna seglar på vindarna. Dyker. Stiger. Snälla vågor frasar mot klipporna. Hon ser människor på bryggan men hör inte deras röster.
Vattnet böljar under henne och hon känner rörelserna med sin kropp. För varje minut som går blir hon lugnare. Andningen blir långsam och regelbunden. Solstrålarna reflekteras i luftmadrassens röda yta och de gyllene strålarna lyser igenom hennes ögonlock, värmer hennes tankar. Minnena från morgonen glider längre och längre bort.
Foto: MattNJohnson on Flickr
Det verkar rent ljuvligt MEN vatten och fåglar är absolut inte mina favoriter! Tur att vi alla är olika, eller hur!?
Det skulle ju bli väldigt trång i havsvikarna om vi alla ville vara där 😉 Själv är jag uppvuxen på västkusten och sommarminnena är som hämtade från ett paradis!