De säger att vid minsta felsteg så kommer straffet. En oförsiktig rörelse och yxan sitter i ryggen. Sen kan de oja sig. Så svårt. Så besvärligt. Att ha men. Skador. Svagheter. Svårt.
De säger att det är mitt fel. Något jag gjort. Någon gång. Utan att veta. Allt måste man förstå. Allt kan förutses. Man måste oroa sig. Det går att räkna ut vad som ska ske genom att lägga ihop och multiplicera gånger X och se bakom hörn, addera sin ständiga skuld, sen kommer man att se, att ingenting någonsin kan bli bra.
Det är avgrunden som väntar. Men om jag blir skadad på vägen, rädda mig inte, skjut mig. Hunden med tre ben, skjut den. Mannen i rullstol, skjut honom. Kvinnan som förlorade barnet, skjut henne. Skjut dem. Skjut oss. När vi blir skadade, ärrade, märkta, skjut oss. Sekunda varelser har ingen plats på vägen mot avgrunden. Skjut dem. Men framför allt, skjut mig, om jag blir sekunda.
Så säger de.
De säger att jag aldrig kommer att hinna. Att jag inte kan. Det är för svårt. Jag ska passa mig. De beskriver varje projekt för mig. All ansträngning som kommer att krävas och allt som kan bli fel. De övertygar mig om hur svårt det är. Omöjligt. För mig.
Först måste jag mäta. Undersöka. Räkna. Planera. Fundera på riskerna. Lära mig hantverket. Inteckna min tid. Anlita fackmän. Försäkra mig om deras ärlighet. Försäkra mig om deras skicklighet. Köpa rätt saker.
Se till så att inget går fel
Se till så att inget går fel
Se till så att inget går fel
Inte glömma fuktspärr. Inte glömma riskerna. Gör rätt. Förstå att det är svårt. Nästan omöjligt.
Så säger de.
Foto: James St. John på Flickr under CC-licens
