Den 7 januari 1981 skrev jag om boken Försök att förstå av Gunnel Beckman: “Vanlig ungdomsbok. Ganska bra”. I och med det hade jag börjat på en läsdagbok och i många år skrev jag träget några rader om varje bok jag läste. Den sista noteringen är från mars 2007 och handlar om Paul Austers Att uppfinna ensamheten. Om den skrev jag: “En sorglig bok. Lite rörig. Var ändå tvungen att läsa till sista sidan. Två sidor per kväll. Mer gick inte”. Fem år senare lästa jag om samma bok och då skrev jag såhär på min bokblogg: I det är världen monstruös
Nytändning i nya kanaler
Jag är kluven till recensioner Det beror framför allt på det faktum att en bok som lämnar mig oberörd första gången jag försöker läsa den kan te sig både intelligent och angelägen fem år senare (se ovan), av en mängd olika skäl, och jag tror att det kan vara så även för professionella recensenter med både studier i litteraturvetenskap och drivor av lästa böcker bakom sig. Trots detta så vill jag läsa och ta del av recensioner och jag tyckte att det var synd att SVT valde bort bokrecensenterna Magnus Utvik och Yukiko Duke när de gjorde om sitt morgonprogram. Som tur är jobbar båda två vidare i nya kanaler och frågan är om det inte verkar bli bättre!
Jag blir nyfiken på Gyllenhammar
Magnus Utvik publicerade första delen av sin podd Utvik & Böcker den 6 september. Där samtalar han med författaren Cecilia Gyllenhammar som just kommit ut med sin tredje roman, Sängkammartjuven. Cecilia Gyllenhammar skriver självbiografiskt i romanform och den nya boken handlar om hur hon träffar, blir förälskad och börjar leva ihop med en man som manipulerar henne fullständigt och lurar av henne stora summor pengar. Det blir ett bra samtal om längtan efter kärlek, om pengar och rikedom och om att skriva offentligt om sitt eget liv. Jag har inte läst Gyllenhammars tidigare romaner men den här blir jag nyfiken på. Det är, vad jag förstår, en slags klassisk sol-och-vår-historia. Så hur gjorde han? Vad kom det sig att hon lät sig luras? Och hur tog hon sig ut? I slutet av poddavsnittet ger Magnus Utvik tre boktips och jag antecknar Sargad av Flynn Barry på min läslista. Det är, säger Utvik, en psykologisk thriller i engelsk landsbygdsmiljö men handlar framför allt om hur väl vi egentligen kan känna en annan människa. Det tycker jag låter spännande.
Existentialisterna är måsteläsning
Yukiko Duke har startat en youtube-kanal där hon ger boktips. Varje klipp är ungefär fem minuter långt och tar upp en bok. Elva boktips har det blivit hittills och av det korta välkomstklippet förstår jag att på sikt ska kanalen även bjuda på författarintervjuer och bokspaningar. Jag kikar igenom alla de elva tipsen och inser direkt att Existentialisterna av Sarah Bakewell är måsteläsning. Stycket som Yukiko Duke läser, där bokens huvudpersoner Simone de Beauvoir och hennes pojkvän Jean-Paul Satre presenteras där de sitter på en bar på Rue Montparnasse i Paris och dricker aprikosdrinkar är oemotståndligt! Ett annat av klippen handlar om Arundhati Roys nya roman Den yttersta lyckans mysterium och även om Duke inte tycker att den riktigt lever upp till Roys förra roman, De små tingens gud, så är den värd att läsa. Jag läste De små tingens gud med stor behållning i slutet på 90-talet och nu får jag lust att läsa den igen. Följt av hennes nya.
Vissa böcker är bara att beställa hem rakt av
DN:s boklördag är också en guldgruva för någon som mig som behöver hjälp att navigera i bokfloden. Idag har jag läst om Emil Boss och hans diktverk Acceleration som beskriver livet för ett kassabiträde på Systembolaget. I poesins form redogör han för hur så kallade spaghettidiagram används för att visa hur en försäljare rör sig över golvet under ett arbetspass. Diagrammet är ett verktyg för att ”visualisera och eliminiera slöseri i form av onödiga rörelser” och de anställda förväntas “leverera resultat med glädje”. Jag som just läst Arbetssamhället av Roland Paulsen blir nyfiken på Acceleration. Är det förtryck, den här typen av lönearbete? Vi får ju ständigt höra att arbetet är vår högsta glädje. Att lönearbete ofelbart leder till tillhörighet, lycka och allmänt välmående och att avsaknad av lönearbete leder rakt ner i fördärvet.
Slutligen ser jag med stor förväntan fram emot den dag då Barbro Lindgrens nya mästerverk landar i min brevlåda. Den här gången arbetar Lindgren ihop med illustratören Anna Höglund och de har skapat pekboken Titta Hamlet på Max-prosa för vuxna. Hela den förfärliga historien om Hamlets vedermödor berättas och vi får veta att: “Nu Ofelia död. Hamlet jätteledsen”. Och sedan: “Nu Hamlet galen. Hamlet svärdar Ofelias pappa”. Det var ju liksom bara att beställa hem den boken.
När jag slutade med min läsdagbok så startade jag istället en bokblogg. Jag har varit lite lat på sistone men det går att hitta en hel del boktips där, för den som vill.
