Jag läste Ian McEwans Försoning mitt i vintern. Förflyttades till en dallrande het sommardag år 1935 på den engelska landsbygden. Luften stod stilla. Tiden också. Den lilla flickans uttråkade tillvaro blev min.
Efter flera timmars läsande var det dags att möta dottern vid skolan. Jag reste mig ur soffan, slängde på mig skor och jacka, öppnade dörren, klev ut på trappan och blev fruktansvärt förvånad. I mitt sinne var det dallrande hett men utanför dörren mötte min kropp nordiska isvindar. Jag var i två världar samtidigt. Det är magiskt varje gång det sker.
De senaste månaderna har jag inte kunnat läsa alls. Efter två meningar har jag tappat koncentrationen. Igår fick jag reda på av min läkare att det är ett typiskt symtom på hög stressnivå. Man är helt enkelt för mycket i sin egen värld och stressen gör att man tappar förmågan att kliva ur sig själv och ta paus från det man står i.
Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva blev den bok som ryckte mig ut ur mig själv. Kanske för att den verklighet hon beskriver är lika hemsk som det jag har befunnit mig i denna höst och vinter. Igår natt läste jag Syster av Bengt Ohlsson. En fantastisk berättelse om familjen som skapar sammanhållning och döljer all rädsla bakom skämt, fniss och elakhet. Läste tills boken var slut. Kan inte minnas när det hände senast.
Jag har gått med i en pocketkedja Nya böcker ska komma i min brevlåda med jämna mellanrum från andra bokälskare. Det kommer att bli så bra. Böckerna och människorna i böckerna är mina vänner. Jag är så glad att ni är tillbaka!
