Jag tror inte på helvetet men det är där jag befinner mig.
I renässansdiktaren Dante Alighieris Den gudomliga komedin är helvetet en gigantisk tratt som leder ner i underjorden. Hit förs syndarna efter döden och ju längre ner i tratten de hamnar desto svårare är plågorna. Här drivs de vällustiga kring av en avgrundsorkan som aldrig tillåter någon ro och här tvingas de giriga släpa på oändliga bördor för att lära känna ägodelars tyngd. Varje synd har sitt särskilda och väl uttänkta straff. De allra värsta syndarna hamnar i den nedersta, nionde, kretsen. Hos Dante är det förrädarna som ligger här, infrysta i is. Han skriver att isen hindrar gråten så att: “smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och föröka ångesten”.
Jag tror inte på helvetet som en plats men jag vet att helvetet är ett tillstånd. Vad händer med en människa som inte orkar mer? Jag vet inte säkert men jag tror att hennes inre fryser till is. Kanske kan man se det så att i den nionde kretsen befinner sig de själar som är svårast att rädda. De som behöver ett mirakel för att tina upp och börja leva igen.
“Smärtan, som vid ögat möter hinder, sig vänder inåt och förökar ångesten” Den som någon gång upplevt förlamande ångest vet att den är torr. Ångesten har inga tårar. Den är bottenfrusen. Men det behövs bara en tår för att smälta isen framför ett öga. En tår till så blir det en liten kanal i isen. Det finns hopp. När gråten väl kommer igång så är den en vårflod. Ingen is i världen kan hindra en fritt flödande vårflod.
Jag längtar efter vårfloden. Jag vill se forsande vatten smälta isen i Svartån. Jag vet att helvetet inte vara för evigt. Det är bara en del av den snårskog som är livet.
Bilden har jag lånat från www.reseguiden.se
Lite hoppingivande får jag nog säga att det är. Jag hade gråtorgier igår och när folk sedan började kommentera fick jag lite till. Och idag känns det då rakt inte bra, men ändå på något vis bättre än igår.
Det är isen som smälter, tro mig.
Du skriver fruktansvärt vackert men missförstå mig rätt, din smärta och ångest känns ända in i ryggraden. Hamnade här av en slump men kommer att fortsätta läsa och hoppas att det ljusnar för dig i framtiden!
Tack Tomas! Den här bloggen blev mitt sätt att överleva det jag plötsligt stod i. Smärtan blir inte mindre men tanken att ni därute kan läsa och kanske förstå lindrar det vassa något. Jag kommer igenom, det tror jag faktiskt.