Idag skriver Emmy Rasper i GP om sin misstänksamhet mot den eviga och hejiga glädjen. Det är en krönika som jag kan sympatisera med. Vem i hela världen kan vara glad jämt? Det är ju inte normalt! Rasper skriver:
Jag tycker inte att det är rimligt att ledsenhet ska gömmas undan. Jag vill läsa om ledsenhet och blir glad när jag får göra det. Härom dagen läste jag en notis om en spårvagn som krockat med en bil i närheten av där jag bor. Det stod: “Föraren i personbilen satt kvar i kupén, chockad och ledsen.” Det tyckte jag var fint. Det är klart att föraren var ledsen. Det är en helt rimlig känsla när man just krockat med en spårvagn.
För ett par år sedan läste jag boken Smile or Die av Barbara Ehrenreich. Den har underrubriken How positive thinking fooled America and the world. På svenska heter boken Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Det är nästan ännu bättre. Positivt tänkande sägs kunna fixa en hel del i livet. Boosta immunförsvaret. Bota cancer. Fylla plånboken. Trolla fram drömjobbet. Visa vägen till kärleken. Jag tror inte alls på det. För om det vore så, då skulle ju världens problem vara väldigt lätta att lösa. Då skulle man bara behöva resa till de mindre lyckligt lottade delarna av världen och övertyga de svältande och HIV-smittade tiobarnsmammorna att om de bara väljer glädjen och fokuserar på positiva tankar så kommer de både att bli friska och rika. Ja, ni märker ju själva vilken infantil tanke det är.
Nej, låt oss vara ledsna när vi är ledsna och arga när vi är arga. Sen blir det säkert mycket roligare att vara glada när vi verkligen är glada och inte bara tillkämpat glada.
Mitt blogginlägg från 2010 om boken Smile or Die
