Det värsta jag kunde tänka mig har hänt. Och jag tycker om det!
Jag vaknar vid samma tid varje morgon. Jag äter min frukost och ger mat och vatten till Katten Kim. Om det finns någon unge hemma så bistår jag med väckning. Annars borstar jag tänder, svärtar ögonfransar och promenerar iväg till jobbet. Utanför biblioteket brukar jag se bibliotekarien med det enormt tjocka håret anlända till sin arbetsdag. Domkyrkotornets ur visar om jag är sen, tidig eller i alldeles lagom tid.
Utanför Igor är bänkarna tomma men snart kommer de att fyllas med den sortens daglediga som lockas av närheten till Systembolaget. Vid Varda står lastbilen som levererar dagens varor. Mannen som kör ut den skramliga metallvagnen ur lastbilens innandöme kände jag en gång då vi båda var föräldrar till små barn. Någon gång, i en annan tid, var vi bjudna på samma tillställningar tillsammans med makar och barn. Nu ler vi och hejar snabbt.
Jag passerar Pressbyrån och ser människor med tankfulla ansikten som äter frukost innanför McDonalds stora fönster. Jag aktar mig för Skultunabussen när jag kliver över Munkgatan och kryssar mellan pendlarna som skyndar sig från Stationen upp mot centrum. Just när jag kommer fram brukar klockspelet i Stadshustornet förkunna att klockan är 08:00. Fast inte nu för den här sommaren renoveras tornet, klockan är nedmonterad och klockspelet står oanvänt.
Ja, sen jobbar jag. Skriver och pratar och knatar genom långa korridorer och dricker automatkaffe och skriver lite till och går till många möten och äter matlåda och sen ser eftermiddagen ungefär likadan ut.
På hemvägen undviker jag alla som vill sälja på mig ännu ett telefonabonnemang, signa mig för Greenepace, få mig att köpa rosor eller Situation Stockholm. Jag kryssar mellan alla shoppande medmänniskor och utanför Igor är det som vanligt livat med gräl och skrik och garv och vakter och poliser och alkoholångor som en slags osynlig men väldigt påtaglig aura runt hela cirkusen.
Men jag passar mig för Gideonsbergsbussen när jag kliver över gatan och på Di Spagna har de fortfarande inte lyckats sälja alla de kasserade infravärme-elementen utan de står kvar i ett hörn på uteverandan. Jag går kanske in en sväng på biblioteket om jag har lust. Annars går jag direkt hem genom Rudbecksparken och om det är soligt och varmt är den fylld av solande människor, ungar som springer i fontänen, hundar som flämtar i skuggan och ungdomar som grillar.
Hemma väntar Katten Kim på kli och lite lek. Troligen väntar också ungar på mat. Eller så gör de inte det. men jag lagar mat ändå. För jag ska ju ändå äta. Och rätt som det är så kommer de hem och är hungriga.
Och vips så är det kväll. Då väntar ryggövningarna och eltandborsten och tandtråden och fluorsköljningen och ansiktsvården och boken som jag kanske orkar läsa en liten stund i innan jag kommer på Katten Kim och kliver upp igen. Fyller på mat och vatten och gör rent i sandlådan. Å somnar. För nästa morgon ska jag vakna igen, vid samma tid. Och allt börjar om från början.
Det värsta jag kunde tänka mig har hänt. Jag gör samma sak varje dag. Dag ut och dag in. Inga överraskningar. Idel rutin. Och jag trivs som aldrig förr.
Fy tusan vad bra beskrivet. Härlig vardagsbetraktelse.
Och vad kul att läsa en ögonblicksbild från staden där jag varit mycket i min ungdom. Kul att känna igen platserna du beskriver.
Tack, vad roligt! Nytt för mig detta att skriva vardagsbetraktelser 🙂