Jag vill ha högklackade skor och bruna ben. Jag vill se film och lukta vanilj. Jag vill städa till rock’n’roll. Jag vill aldrig mer vara rädd. Jag vill ha djupa urringningar och en tatuering på höger underarm. Jag vill vara… Fortsätt läsa
”Inget är nytt under solen. Den melankoliska känslan av diffus förlust har rullat på genom århundraden” Så skrev Aase Berg i en recension i Expressen när Karin Johannisson bok Melankoliska rum kom ut 2009. Boken har undertiteln Om ångest, leda… Fortsätt läsa
Jag fånskrattar när du hånskrattar. Du är min päls. Vår kärlek går inte på räls Jag är dit hån Du är mitt fån Jag älskar när du flinar Så att jag nästan grinar Mitt lyckorus är större än ett tiovåningshus.… Fortsätt läsa
Att jag behöver vardagen för att kunna skriva. Så tänker jag idag. Jag hade en dröm om att skriva på heltid. Nu är jag medelålders och inser att utan vardagen har jag ingenting att skriva om. Det är vardagen och… Fortsätt läsa
Det obetydligas betydelse. Så hette det avsnitt av Filosofiska rummet som jag lyssnade på under träningen i söndags. Det sändes ursprungligen den 26 december. Annandag jul. Den tråkigaste av tråkiga dagar. Ett mellanrum. Filosofiska rummet är ofta ett samtal mellan… Fortsätt läsa
Jag hade inte alls tänkt hamna i Västerås. Det bara blev så. På krokiga vägar kom jag 1989 fram till ett sommarjobb på VLT i Västerås. Jag hade då tillbringar tre terminen vid Vättern, en termin vid Lake Michigan och 23… Fortsätt läsa
”Hon tror att hon kan bete sig hur som helst. Det gör mig så arg. Sitter där på sin trapp i urringat linne och kort kjol. Ger ungarna o’boy och fattiga riddare med kanel och socker. Till frukost. Det ser… Fortsätt läsa
Om jag hade en teleportör skulle jag genast teleportera mig till Alingsås. För där bor min brorsa. Ibland nästan dör jag av längtan efter att prata bort några timmar på ett café med honom. Han är klok och rolig. Dessutom… Fortsätt läsa
4 september 1987 Det är fantastiskt att få skriva. Fast jag är inte särskilt bra på det. När mina texter blir upplästa på genomgångarna är det ingen som suckar hänfört. Så som de gör över Veras texter. Jag får mest… Fortsätt läsa
Det finns en tagg i de små övergångarna. Som när dagen mörknar och kvällen närmar sig. Då vrids någonting runt i mig, precis under hjärtat. En fladdrande smärta. Kanske för att ännu en dag ligger bakom mig. Men när mörkret sänker… Fortsätt läsa