Efter förvandlingen blir det på ett annat vis

På sätt och vis har jag förlorat min plats i världen. I flera månader har jag stått med huvudet nere i dammiga lådor och bland högar av avlagda tonårsjeans, lego, mjukisdjur, bebiskläder, tecknade huvudfotingar från dagis och Spidermans motorcykel.

Jag har monterat ner 30 års familjeliv och nu måste jag bygga nytt. Här ska grävas och dräneras, köras bruk och byggas en grund som håller livet ut. Det är bråttom men ännu finns det tid. Jag vet inte vad det är jag ska göra sen. Kanske kommer jag att veta det när grunden är färdig och betongen har torkat. Nej, det var inte en fråga. Kom inte med några svar. Jag vill inga förslag ha.

Så ljuvligt att ständigt behövas

Jag befinner mig mitt i en förvandling och en förflyttning. Från livets centrum till min egen mittpunkt. Jag hade en flock, tills jag inte längre hade det. Så ser livet ut. Så ljuvligt det var att ständigt behövas. Att varje dag vakna där livet vibrerade. Nu är det tyst och stilla. Varje morgon måste jag uppfinna min egen verklighet. Ibland ger jag mig själv uppgifter att utföra direkt när jag vaknar i gryningen. Andra dagar låter jag timmarna gå och följer någon slags inneboende rytm som jag inte själv styr. Sådana dagar kan jag baka ett bröd, virka en blomma, skriva några stycken och sen köra till en sjö bara för att se hur solen glittrar i vattenytan.

På kanten till förvandling och förflyttning

Inuti mig finns en mittpunkt. I den kan jag sitta och se ut genom fönstret. Jag ser längre än jag trodde var möjligt. Jag tycker att jag ser tiden. Hur den sveper och sprätter hit och dit, långt från alla klockor och kalendrar. Vi tror kanske att vi blir galna av en tid som inte går att hålla fast. Därför gör vi listor och scheman och när vi känner oss vilsna så skapar vi ännu en rutin att hålla oss i. Delar upp dagen i arbetstimmar med fikapauser och matpauser på bestämda tider och sen ett antal timmar fritid fylld med träning och grejer. På det viset försäkrar vi oss om att inga omvälvande tankar någonsin hinner tänkas. Det finns tider då rutiner är själva grunden för överlevnad. Men det finns också tider då livet måste få slingra sig fram efter eget huvud.

Ett bo utan ungar kan tyckas tomt. Men ingenting är bara ingenting så länge jag inte kan se vad det är. När jag har sett det så blir det någonting. Vad vet jag inte. Ännu balanserar jag på kanten till förvandling och förflyttning.