Idag skriver Lotten Wiklund i DN om bekräftelsesjuka och jag blir så glad över att det åtminstone finns en till person i universum som tänker som jag. Precis som jag reagerade hon över SVT:s dokumentär “Du är googlad” för några veckor sedan där vi uppmanades att hela tiden vara närvarande på nätet och ta så mycket plats som möjligt för att bevaka våra positioner. Lotten Wiklund skriver:
Bekräftelsesjukan tycks ta epidemiska proportioner och många av oss kämpar som små illrar för att synas och höras i bruset. För det är liksom underförstått, att den som inte tar för sig inte heller har rätt att bli sedd.
För min del blev SVT-dokumentären en ögonöppnare. Jag fick äntligen ordning på min skavkänsla. Att om närvaro på internet i första hand går ut på att bygga en snygg persona, då är det inte där jag vill ha mitt umgänge. Att hantera mer eller mindre välbyggda personas får jag nog av i mitt jobb.
Följden blev att jag raderade mitt Twitterkonto och rensade i hela mitt sociala liv på internet. Kvar är ett avskalat och ganska väl dolt Facebook-konto, där jag i första hand använder chatt-funktionen och möjligheten att prenumerera på tidskifter.
Sen har jag då bloggarna. Varför startade jag dem? Ja, inte var det för att följa statistik eller för att samla gilla-tummar på Facebook. Jag började blogga för att jag gillar att skriva. För att jag har ett behov av att uttrycka mig och för att vetskapen om att någon kanske läser det jag skriver tvingar mig att vässa pennan lite mer än när jag skriver i någon av mina oändligt många anteckningsböcker. Så nu struntar jag i statistiken, jag länkar inte mina blogginlägg till Facebook och jag bekymrar mig inte över att bli bortglömd om jag inte postar ett inlägg på tre veckor.
För naturligtvis blir jag bortglömd. Och givetvis känns det lite ensamt att inte kunna hoppa in i det där aldrig sinande flödet på Twitter. Nu blir jag tvungen att lyssna på mina egna tankar istället. Det är inte alltid så roligt. Men nånstans i de där tankarna som far runt i min hjärna och som jag behöver tystnaden för att höra finns min egen röst. Mitt eget innersta jag. Den del av mig som inte kan byggas utan som bara är.
